— 5o5 -. X) dS^f Piyad mof^k förskräoklig dag!' Hvad heta tårar strömvis flyta! Hvad rop! hvad qvafda andedrag! Hvad stumma qval, dem orden tryta! O hyilken klyfta vore den, Som, evigt styckad från sin vän, Dä höll en våldsam hand tillbaka! Dä såg en annan tröst att smaka På jordens rymd för sig igen, Än grafvens lugn bredvid sin maka!
Tag lärdom af Historiens rost, Hur djupt, hur våldsamt denna smärta. Slår ner sin pil i qvinnans brÖst, Liksom i sjelfva hjeltens hjerta. När Seneca af Roms tyrann, Blef dömd att dödens fasa lida, Hvad gjorde Paulia? _ Gret sin man? Nej. Hennes dygd föraktligt fann Att endast gråta, endast qvida. Med mod, vid philosophens sida, Hon öppnar ådrorna, som han. Dess blod, med hans, f örblandadt rann - - "Håll, (ropar smädarn här kanhända,) "Det rann ej; hon sin man bedrog!" — . LsopoLps Skr. II Del, 90
