— 327 — I fullt begrepp att exclameray Tröt röstens brak vårt goda par: Tryckt låg mot pannan handen qvar^ Den öppna munnen slöts ej mera^ Men intet ord från någondera, Till hvarken fråga eller svar. Frun ändtlig först till orden tager: Min man, skrek hon, försagd oqh matt, Du lefver än, och ser Guds dager? Ja, svarte han, och du, min skatt^ Du ock; om allt mig ej bedrager? Det verkar sent det gift du tog! .^ "Ack! jag har visst ej tagit nog! "Jag säkert än en sats behöfver/* ' Men allt var ju bestäldt? du dogf -^ "Ja visst • • jag dog • • men det gick öfver!" .. � Nå, som du ej är dod, så säg, Hvem var den herm du hos dig hade, Som stod så hurtigt af, sin väg? Förtälj, hvad vigtigt han dig sade, Hvarom, sä tidigt med hvarann^ Ni här i enrum öfverlade? Hvem var? hur kom? hvad ville han? ... Den herrn? • • • du önskar kunm'g blifva ,
- '0m herm som gick? . • det var . • välan. . .
"En Doktor!'*^ Doktor? Hvartill han? _. ^Att mig en större dosis gifva."
