Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/420

^ 4o6 — Och gjorde vasen alla dan Makar, som Ni skall strax fa rona| Tog det parti han borde just: Han gick sin väg ifrån sin skona, Som grämdes djupt af hans förlust- Ja, hennes sorg blef outsäglig. Från ort, till ort, hyarthän det bar Hon lopp att söka sin Makar, Hvars i^istqing he^^e tw odräglig. Till hpftret" först hon sig beger. Har ingen sett, rar hennes fråga. Min engel, ämnet för miq l^a? Och vistas ej Makar hos er? Det blef en fröjd | som Ni yäl ser, Bland all förogmheten kring tluronen. Makéx? 4ha{ så heter då, Den kära, lymiqswde pei^sppen? Men hi^n har tort, bör haa förstå* Nå, litet mer pm déh Patroaea! Bra ung, helt visst? br^ ys^cker kar? Knappt yppm$rksaa) till detta joUer, Hon sy^rte trpstlos; Den Makar; Som all min sorg och sakaad vålleri Det är en ojemforlig man. Som ingen dödlig hata kan, Och sjelf ej någon dödlig hatar^