Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/484

Den, att ha ingen ting m säga?* Jag undantar det' fall, att någon Uid Försjrn, På det du måtte tankar finna, L3t synas^ samma dag, ett jerteelcen i skyn^ Lät några hus i aska brinna; Lät en förmörkelse i Solen' komrtia paj En delinqrent till döden gfi; Med mera, soni bQand osa med djup förundran höres. Men, då en sådan gunst af Himlen sSUaa göres, Tag dina mått med rishet så. Att du en tillflykt har, dit da i &ran Itnder, Betänksamt cUn figur i modeta formar stöp, Och under det du korten yänder, Bred ut försigtigt en i sänder. Af dina retrl^^r, som på en diskj till kop; Hväif ett par syandunsmjuka händer Att hämta in ett stick, som lyckans Gud dig sänder j Beklaga, leende, din lyckas återfall � Och- mellan ISppap af korall. Förråd en dubbel rad af alabaster^länder; Smyg fram ea samrådsblick, till den du spelar mot, Att låta ömt förstå hvad spel han kunde gora^ Fäll ner; i tbnkarna, ett kort bredvid din fot, Som .vinkar, åt h(\ns hand, ditt lof att der vid röra^ Och blotta, lägligtvis, för tvungen och for varm, Kontpren af en snöbvit barm, Som skulle Sokrates (örföra. - - —