Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/501

— 487 -- De skryta blott; — du vet att röra: För dem är händrens dån, men hjertats val för Dig. Du talar till min själ, du genomtränger mig; Jag hör ej Konstens röst, jag tror Naturens höra. I dina ögonkast jag känslan målad ser^ Hon sig åt din gestalt, åt dina låter delar; Din blick förnekar ej den rörelse du spelar. Ej dina anletsdrag den ton din strupe ger. Det ar en åldrig sed, (om minnet ej be^drager) Att skänka hvar Talang som vår beundran lar, En liten efterfest af törne, på <iess lager, Som för att säga: Mins, att konstens i^äg ar svart Du vet, när sådant sker, hur man det undergår. I brist af deras lof, som dina segrar smärta. Och deras, hvilkas smak tar skäl af deras ätt. Med kännarns var tillfreds, som tar dem ur sitt hjerta � Och dö en vacker dag, att allmänt njuta rätt Du dör ej du, Alcest, du väcker opp de döda; Och för mirakler född, du gör dem utan möda: Thessaliens Kung och jag bevisa det ju här? Längst från det mörka land, som bortom grafv^en är, Yl konmia, jag och han, — att Dig vårt' offer bära; Men, — med så olik rätt, att lika känslor nära, .^ En af oss bättre gjort att evigt stanna der!