Den här sidan har inte korrekturlästs
— 493 — Sen han gjort sitt eget nama Till en del utaf dess ära.
�
NSr han såg den äldres lott. Eld och kraft och mod forsvundna. Och af lagrar, fordom vundna, Nägra löf kring tröskeln blott. Dn har lefnans skiften pröfrat; Gode man! så rar hans tal; Bär som skänk af en rival, Hvad dig tidens yåld berofyat. I^ sin krans man honom ser; Från sin egen hjeAsa rycka; På den gamles panna trycka,' Och fly bort att skörda fler.
Icke blott ibland Soldater, Räcks en krans af Segrams hand: Äfven skalden har ibland Adelmodiga kamrater. logen älskar att han glöms. Ingen att fördunklad finnas; Men man tål att öfvervinna^, I en vers der man beröms.