Förgäfves i ett smickradt öra,
Begäret ljuger ditt försvar:
Dess dikter ej ditt vett förföra,
Dess nöjen ej din sällhet göra,
Dess följder fräta dina dar!
Hvem gaf, mot dessa lustars hopar,
Den tysta känslans högre lag?
Ur djupet af din själ, hvem ropar:
”Räds hämden, frukta Rättens dag?”
Hvem skickar vämjelsen att tränga
De lockande begärens spår?
Hvem bjuder ålderns hand, att stänga
De sinnens vägar, som förlänga
Din yrsla med din styrkas år?
Hvad? kunde du ej nöjet smaka
Af allt det läckra för din gom,
Af allt det ljufva hos en maka,
Af storhet, vällust, rikedom,
Om ej din själ en syftning närde,
Högt öfver djurlighetens bygd?
Om du med blygd ej slutligt lärde,
Att skatta hela lifvets värde
Långt under värdet af en dygd?
Hvart syfta dessa djupa, lagar
För blott ett uselt jordiskt hopp?
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/51
Den här sidan har korrekturlästs
— 37 —
