Som pligtens tunga boja gömmer
Åt dem Hans välde kufvat har;
Men sjelf rättvisans fordran glömmer,
Och verlden efter lagar dömmer,
Från hvilka han sig undantar.
Hvad folk för Honom nederfalla,
Af tusen skilda dyrknings-sätt;
Ur rymdens helgedom till alla,
Han ropar: Menniska, gör rätt!
Räds, brottslige, den blixt jag sänder!
Gläds, Dygd, åt en belönings-dag!
Från jordens kryddbevuxna stränder,
Till punkterna der hon sig vänder,
Går skallet ut af samma lag.
Det ljuder i Fakirens öra,
Med kedjan smidd kring hand och bröst:
Druiden tror dess uttryck höra
I åskans dån och vädrens röst:
För tanken, allmänt fruktad, sväfvar
En domstol, öfver molnets höjd,
Hvars röst passionen fåfängt, jäfvar;
Förbrytarn nalkas den, och bäfvar,
Och Dygden nalkas den med fröjd.
Hvad utsigt, öfver lifvets öden,
Hvar tids, hvart folks förhoppning gjort?
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/55
Den här sidan har korrekturlästs
— 41 —