När dagens vagn har sänkt sig neder,
Och väktarns rop, och nattens bloss,
I vänners lag församlat oss
Omkring det bord, du oss bereder;
Och när, vid klangen af de glas
Som jag förtroligt räcker Eder,
Det visa löjet sjelf bedras
Att från Olympen stiga neder;
När värman af ditt sälla bröst,
Sig öfver dina kinder breder.
Och när du stämt din sköna röst
Till kärlekens och vinets heder;
När dina fingrar smyga sig
Att mina händer sakta trycka,
Till underpant utaf den lycka,
Som denna afton väntar mig:
Då skall, Semir, mig ej förtryta
Att mina svaga likar se
I stjernbeströdda mantlar flyta;
Då kan jag af en lycka skryta,
Som konungar ej mäkta ge,
Och som jag icke ville byta
Mot den metall Spanjorerne
Ur Mexikanska bergen bryta.
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/60
Den här sidan har korrekturlästs
— 46 —
