Väl, — det var jag, som var så säll,
Som dig så hel, så ensam ägde!
Med hvilkea skuggan af ett tjäll
Palatsens lycka öfvervägde!
För hvilken ingen hemlighet,
I ditt förtjusta hjerta bodde!
Och på hvars vink det blott berodde,
Att höjden af lycksalighet
I dina öppna armar finna!
Jag, med hvars trohet, hvars försvar,
Förtalet dig en seger var;
Och som hvars blotta älskarinna,
Du ville sluta dina dar!
Semir, då var ditt ryktes fara,
Ej ämnet, som din fruktan tog;
Då sågs du sjelf ej tröstad vara,
Förr'n timmen till vårt möte slog;
Då bad du mig ej ängsligt spara
De suckar jag för din skull drog;
Då hade du ej tårar nog
Din egen ömhet att förklara!
Men, blinda yngling, tro ej mer
Den sol som i sin uppgång ler,
Den himmel som så molnfri lyser,
Den bölja du så stilla ser:
