Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/64

— 50 —

Min död, — befall den, grymma Flicka!
Blott ej, att jag dig glömma må.
Jag skulle plöja Stygis å,
Jag skulle Lethens bölja dricka,
Och lika älska dig ändå,
Och lika sorgsna suckar skicka,
Upp till den jord du lefver på!
Hör opp förnuftets lag att yrka,
Den är, mot hjertats, utan styrka;
Och dess förgäfves visa bud,
På mina slutna öron falla,
Så kraftlöst, som min lyras ljud
Ifrån ditt bröst tillbaka skalla.
Dock se, jag svär, (lef trygg dervid!)
Af den du svek, skall ingen tid
Din nya fröjd ett hinder tåla;
Och aldrig skall den dagen stråla,
Då nånsin vid hans åsyn mer,
Din brydda blick skall sänkas ner,
Och rodnan dina kinder måla!
Långt från de rum, der du så ömt,
Så trolöst, svor mig andra öden,
Ett ställe fins, från sekler gömdt
Åt tidens lemningar, och döden:
I denna trakt, dit älskarn går,
Att ljuft förtro en hemlig tår
Åt tystnaden af ålderns minnen;