I dag, i dag, ej mäktig är
Att, ens för tio steg, belöna
Siktern, som dig en kallskål bär.
Nej, räds ej mer den galna skara,
Som alla midnattstimmar förr
Belägrade din glesa dörr;
Kläd af, kläd af dig, utan fara:
Du skall i hvilans lätta skrud,
Så fredad, som en himmelsk brud
I linnet af sin svepning, vara.
Der skall du, till din själs Gemål,
Af ingen störda suckar höja;
Och Sqvallret, om det vårdar böja
Sitt öra till ditt nyckelhål,
Din Biktfars röst allena röja,
Som hostar i ett Skriftermål. —
Emilia! — grafven öppnas — hisna!
Med läppens bleknade korall,
Den höjda barmens sänkta svall,
Och liljorna som redan visna,
Allt, allt, af dig försvinna skall;
Då ofta, hjertats enda värde,
Den fulas kind med blommor spridt,
Som ingen ålders makt förtärde,
Och hennes minne segra lärde
På den tyrann, som hotar ditt.
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/71
Den här sidan har korrekturlästs
— 57 —
