Han är ej mer, din Kung och Far.
Hans blod är tömdt, — och jorden klagar,
Hvars ära ooh hvars hopp, Han var.
Beundrad Han den spira burit,
Som börden i Hans händer lagt;
I striden, Han dess lagrar skurit,
I freden, älskades hans makt.
Den hämd som Våld och Tvedrägt svoro,
Till högre dygder blott Hans ädla hjerta dref;
Hans vapen deremot, välgerningarna voro,
Förlåtelsen Hans seger blef.
Fälld är Han: skördad utan skoning,
För dygders höjd, för bragders glans;
Stoft är Han: grafven är Hans boning,
Och Sverges thron, ej längre Hans.
Ditt lif en kedja var, Gustafvers Son och Like,
Af mödors- och af otacks rön!
Den sista stund deraf, som unnades vår bön,
Var än på grafvens brant, en frälsning för ditt rike;
För dina dygder, — hvilken lön!
