Hvem är Hjeltinnan som röjs för min syn,
Rodnande ljuft, som den börjande dagen?
Sköon, som Cytherens Gudinna i skyn,
Följd af Behagen?
Hvilket det kungliga Barnet hon bär,
Leende vaggadt vid moderligt sköte?
Hvem den Gemål, som dem lågande, der,
Flyger till möte?
Blixtrande fram genom skarorna, nyss,
Ses han vid Barnet välsignande stanna;
Trycker en önskande faderlig kyss
Uppå dess panna!
Bönhörda folk, under skallande fröjd,
Hälsa en ättling af älskade Kungar,
Medan kanonen till skyarnes höjd
Dundrande ljungar.
O, om dess lott blir att styra, en dag,
Någon af jordrymdens skakade bygder,
Skall då hans välde bli — tryggt genom lag?
Kärt genom dygder?
Röst ifrån templet af Ödenas tolk:
”Gläds! detta Barn — (ljuda dånande orden)
”Lofvas din thron, oförvillade folk!
”Lofvas åt jorden!
