Alltid bland Vålds-krafters kämpande gny,
Växte den arm, som dem snart skulle styra;
Föddes den röst, som böd tystna och fly,
Stormarnas yra.
Klarnen för jorden, j dagar af ljus!
Dar, då hon, omklädd i skönare drägter,
Bär, på förstörelsens bortgömda grus,
Visare slägter!
Nedstig till dem, i vår mötande famn,
Frids-Drott, som lofvar åt saknande bygder,
Under en Farfars odödliga namn,
Guld-Tidens dygder!
Dock Du är ej, (tackom himlarnas bud!)
Endast för hoppet ett föremål blifven:
Du är på en gång, af ödenas Gud,
Bådad — och gifven.
Väntade Barn! om min önskan är hörd,
Om Du i dröm ej blott visas åt jorden,
Är Du den Gustaf, hvars lyckliga börd
Firas af Norden.
Ren, kring ditt hufvud, jag dikt-molnet ser
Skingras, som skyar dem vindarna sprida:
Sanningen ohöljd står qvar, — att ej mer
Lemna din sida.
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/85
Den här sidan har korrekturlästs
— 71 —