Dårar, Laster, fröjden Er!
Och du, tryckta rimmarskara,
Frälst ur sexton-årig fara,
Andas: — Kellgren är ej mer!
Tystnad är din Skald, o Vasa!
Grafvens natt det snillet har,
Ljusets Fiender! som var
Eder afund, och er fasa!
Till höjden Svears språk, med trenne Skalder gick.
Det ägde, af Dalin, de första rena dragen;
Af Maro-Gyllenborg, det styrkans värde fick;
Men först af Kellgrens röst, de lyriska behagen.
Voltaires och Popes rival, i sjelfva Vinterns land,
Philosophien hans blick, hans pil Satiren hvässte;
Och Gracerna, med blomsterband,
På honom Skämtets koger fäste.
Men din rival, Horats! med lyran i sin hand,
Han svenska Sången gaf ett dubbelt upphöjdt värde;
Och genljuden af Tiberns strand
Åt fjellarne kring Mälarn lärde.
