Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/91

Den här sidan har korrekturlästs
— 77 —

Med hjertat, utan svaghet, godt,
Och ögat uppmärksamt på samfundslifvets lott,
Hvem delte dygdens qval med lifligare smärta?
Hvem slog förtryckarns barm med dristigare skott?
Hur varmt för all förtjenst, hur öppet detta hjerta!
Hur oupplåtligt strängt för dårskaper och brott!
Förnuft, af himlen sändt, att lysa våra dagar,
Du, som en stormig verld allena lugna kan!
Hvem stod mer fast vid dina lagar?
Hvem höll din fackla fram, med större mod än han?
Och du, den vises dygd, så ofta smädad vorden
Af skrymtarns eller svärmarns röst,
Förakt för dikt och skrock, och egen styrkas tröst!
Hvar skådar du, i dag, på den bedragna jorden,
Ett tempel, mera ditt, än denna vises bröst?


Högt, men sundt, sublima sinne,
Sådant var ditt tankesätt!
Baviers och Tartuffers ätt,
Skräna, skräna mot hans minne!
Rosenstein gör honom rätt.
 
Oxenstjerna och Behagen,
Suckande vid Urnan stå.
Sergel tecknar anletsdragen.
Gyllenborg, af sorg betagen,
Fäster kransen deruppå.