Och med en afskeds-tår dess bleka kind begjuta,
Så gäcka detta qval, emellan tvenne kön.
Hör verlden, arg som du, ditt löje återskalla;
Men — Afgrunde-dotter! blygs, — se opp igenom skyn!
Se englar trängas om att njuta denna syn,
Och känslans offer-tår från deras ögon falla!
Skynda, lyckliga Julie,
På din blomster-sådda bana,
Att en makes lycka dana
Och sjelf lyckligare bli!
Gack, att som hans Hus-Gudinna,
Ta hans offer-gärd emot;
När han suckar för din fot,
Skall han morgon-solen finna
Skönare ur böljan rinna;
Aftons svala andedrägt
Friskare hans kinder hinna;
Lifvets börda, som en fläkt,
Från hans skullra skall försvinna;
Och hans öga, vid ditt bröst,
Ljufvare af hvilan slutas,
Lyckligare, vid din röst,
Utaf dagens sken begjutas,
Men, förr än ur min famn, jag dig försvinna ser,
Emottag, af en vän, (som ville vara mer)
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/97
Den här sidan har korrekturlästs
— 83 —
