draden. Men man måste åtskilja förgiftaren från sökaren af den nyttiga läkedomen. Detta fordrar förnuftet och billigheten; och det gör man, när man äger dem.
Men huru skall denna åtskillnad göras, frågar någon, och på hvilka kännetecken? Mig synes, som de kunna finnas och utmärkas utan svårighet: se här ett litet försök dertill.
Det gifves, (och derom tror jag oss vara öfverens) tre för menskligheten högst vigtiga ämnen: Gud, Frihet, Odödlighet. Tag bort dessa, det vill säga, förutsätt deras overklighet, och det fins ej mera någon moral, någon dygd, något brott, någon pligt; det gifves ej mera hvarken någon tröst eller fruktan öfver sinnligheten. Menniskan är blott ett vegeterande djur, tänkande, det är sant, men till sin förtviflan, och så mycket olyckligare, som hon lifligare känner behofvet af något grundfäste för sin tanke och sitt hopp. Hon söker ett ändamål öfver djurets, tvingad af behof dertill, och detta ändamål finnes icke. Hon söker grund och hvila för sitt forskande sinne, och all grund undansjunker henne; hon söker regel för sitt förhållande emot andra, och denna regel är en dikt, eller högst föreskriften af Gud vet hvilken tyrannisk förnuftsnödvän-
