de dem på spetsen. Figuren vänder sig strax om igen af sin egen kraft, och ställer sig sjelf på sin blystöpta basis. Det är på det sättet, som de stora förnuftsbarnen, sceptikerna, någon gång leka, men utan all fara, med menniskosinnet. Förgäfves vilja de ställa det fast, på spetsen af en fint spekulerande metaphysik. Det är ej der naturen lagt tyngden, och med den hvilan. Sinnet står ej länge qvar, om jag så får uttrycka mig, på blotta tankudden. Dess behof öfverväga. Det må omstjelpas hundrade gånger af argumenterande tviflare, det skall alltid vända sig om igen, af egen riktning, och komma tillbaka på sin tryggare grundsida.
I sanning hvad verkan, hvad inflytande kunna väl alla spekulationens finheter hafva på hjertat och öfvertygelsen? Grunderna för denna sednare, bero de helt och hållit, eller ens till minsta del, af någon metaphysisk skarpsinnighet? Man kommer öfverens om saken; man tvistar om förklaringen. Den ena säger: jag har funnit den. Den andra påstår att hans förklaring duger ej. Är och blir icke all metaphysisk disput i dessa ämnen, alltid samma historia, om de två som gingo tillhopa i månskenet och trätte om naturen af dess ljus? De sågo begge två vägen med lika
