tydlighet; de kommo begge på en gång fram dit de ämnade sig, och månen sken lika ljust öfver begge meningarna.
Må man en gång begripa, att vissheten af dessa vigtiga läror alldeles ej hvilar på några dem egna metaphysiska bevis, hvilka, som en nyttig förnuftsöfning, kunna lika oskyldigt sökas och bestridas. Nej, den hvilar, jag upprepar det, på dessa lärors oupplösliga sammanhang med hela systemet af den menskliga varelsen, hvilket med dem skönt och tillbedjansvärdt, faller, utom dem, ner i ett kaos af oreda och motsägelser.
Detta system af den menskliga varelsen förutsätter, och skall alltid göra det, nödvändigheten af en domare öfver hjertat och gerningarne; af en slutlig rättvisa, och af ett ändamål för menniskovarelsen , högre än det närvarande. Antingen äro dessa nödvändigheter osvikliga, eller är hela moralen en dikt, hela den menskliga sinnesdaningen ett bedrägeri, hela samhällsmöjligheten en gunst af lögnen, och hela naturen ett osammanhang.
Sådana äro religionens enkla förnuftsgrunder; lika allmänna som menniskonaturen, och som den,
