Hvarföre blef då, frågar man, denna mening likväl så fullkomligen den Parisiska? Derföre att philosophiens läror kunna, likasom allt annat, lånas till förevändning åt våldet och afsigterna; och derföre att allt, vid sådana tillfällen, orimligen Sfverdrifves. Men deraf bör ej slutas, att philosophien har i sig sjelf denna förvillande natur. Folkyran är ett rus, som kan beredas af alla slags örter. Religionsnitet, Frihetsnitet, Konunganitet, allt har ömsevis tjenat dertill, och med lika framgång. Samma phenomen förekommer under blott olika namn, hundrade gånger i historien. Jag föreställer mig ej, att de som upphängde hvarandra på lyktpålarne, eller buro på upphöjda pikar medborgares afhuggna hufvuden, voro stora läsare af philosophiska undersökningar. De som hemligen förde dem, kunde till en del vara det. Men man söker förgäfves orsaken till dessa oformliga uppträden i skrifter och meningar; de finnas ej der. Man måste söka dem i saker och händelser; och detta är ingen obekant, som känner förloppet af den fransyska statshvälfningen.
Gör man ej i frågan om böckers och skrifters politiska vådlighet, alldeles som i frågan om deras vådlighet för religionen: tror på skriket, utan att läsa dem? och förhåller det sig ej med den politiska vidskepelsen, nästan på samma sätt, som