nyttigt i verlden kan, på det sättet, kallas en aflägsen orsak till det onda, så snart man med aflägsen orsak vill förstå, icke sjelfva orsaken, utan förevändningen.
När man säger: se till hvilka grufligheter den Kristna läran gifvit anledning i det olyckliga Mexiko! hvilka bål hon upptändt i Goa! och med hvilka förföljelser, hvilka blodiga krig hon öfverhöljt Europa! — då gifves ingen som icke strax har svaret färdigt mot en sådan beskyllning. Ni ljuger på Kristendomen, heter det. Den Kristna läran bjuder fridsamhet, mensklighet, brödrakärlek, försonlighet och rättvisa. Det är icke hon som gjort detta. Det är intoleransen, roflystnaden, det politiska våldet, som oupphörligen lånat af hennes lära förevändningar, om hvilkas falska, förrädiska bruk, de aldrig sjelfva ett ögonblick tvekade. Så ofta samma beskyllning upprepas, följer alltid samma svar; och med billighet. Det är blott philosophien, som icke får njuta till goda en lika rättvisa. Ordning, laglydnad, säkerhet, helgd af allmänna och enskilta rättigheter: se der hennes eviga grundläror och fordringar! Och emedlertid är det just hon, påstår man, som i våra dagar orsakat de största oordningar, de gröfsta laglösheter, med ett ord, de grufsamma-