hända någon af de närvarande, ja tilläfventyrs, än den kan ges i verkligheten. Men just detta, säger också philosophien. Låt henne tala ut, och hon skall ropa med hög röst, att hon framställer sitt ideal, för att derefter småningom förbättra, icke för att derefter sönderbryta en gifven och verklig. Låt henne tala ut, säger jag, och hon skall ifra äfven så starkt, som sjelfva den politiska försiktigheten, och med lika uppriktighet, emot alla våldsamt försökta, alla otidigt framtrugade förbättringar. Icke blott, efter de någon gång uppoffra tusentals medborgare, för andras merendels osäkra fördelar; men derföre i synnerhet, att denna orimliga förbättringsyra, i sjelfva principen mördar all möjlighet af mensklig samhällsordning. Hon skall vidare säga, att det förhåller sig med samhällen som med kroppsbyggnader: att det gifs för alla en viss möjlighet af god helsa, likasom en viss verklighet af krämpor och bräckligheter; att man måste tåla dessas tillkännagivande; men att den galnaste af galenskaper vore, att vänta botmedlet af annat än tiden, det allmänna lugnet, visheten, och en lång sorgfällighet.
Der står nu för allas ögon, den verkliga samhällsphilosophien i hela sin afhöljda oskuld. Har
