att fullkomnas. Ty det förhåller sig med upplysningen i moralisk bemärkelse, likasom i physisk, att den har nödvändigt sin början, sitt ofullkomnade tillstånd; och att, i detta tillstånd, någon förvillelse om objekterna möjligtvis kan äga rum. Men talom uppriktigt: ser man då ej i begge fallen, att man ännu ej ser nog tydeligen? och att man, i fall ej galen, måste dröja med all vigtig gerning, till dess man ser klarare? Skall ej nödvändigt denna varsamhet finna rum öfverallt, så snart man ej drifves af långt andra, hemliga orsaker, utan allt sammanhang med upplysning och förnuftsbegrepp? Hvad fruktar man då af dessas mindre fullkomlighet? Jag skall tro lika så lätt, att någon i första dagbrytningen, tar, af brist på att se klart, den första han möter för en björn ur skogen, och jagar honom en kula i hufvudet, som att menniskor i allmänhet, skulle vid första lysningen af några halfklara förnuftssatser strax vilja omstörta all ting, på minsta falska skymt af någon oenlighet dermed. Det ligger en viss lätt massa af passion i hvart menniskosamfund, som kan möjligtvis sältas i verksamhet genom några falska eller omognade begrepp; men det ligger der äfven en långt större massa af allmänt förstånd och förnuftigt intresse, som motverkar och vida öfverväger den. Man kan skrifva och tala hit och dit; men skrifva och tala hafva
Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/126
Den här sidan har korrekturlästs
— 116 —
