Tillåt mig, min Herre, att svara med uppriktighet. Jag har ofta hört och läst, huru man segrat med dessa slutsatser. Se der likväl huru man resonerar illa, grundligen. Vara vid alla tillfällen förbunden, att strax säga: det är jag som skrifvit detta! — Sådant är i sanning ett vilkor, ej så lätt att uppfylla, hvarken för den tvekande talangen som ännu misstror sin kallelse; eller för den upplysta medborgaren, som med förnuftets nit bestrider missbruken; eller för moralisten, som med förtrytelsens harm straffar dårskapen och lasterna; eller i allmänhet för den goda skribenten, som vill igenkännas på arbetets värde, hellre än på underskriften.
Jag tror mig kunna antaga som princip, att allt hvad som befrämjar goda skrifters utgifvande, vore det också blott sådana populära, som vi stundom läsa i de allmänna papperen, gagnar samhället på ett vida betydligare sätt, än det möjligen kan skadas af några befarade missbruk, öfver hvilkas bestraffning lagen dessutom tillräckligt vakar. Det allmänna vettet, för att ej tråna, för ätt ej dö efter handen alldeles ut, har alltid behöft och skall alltid behöfva väckelserna af en uppmuntrad och lefvande litteratur. De som helst sätta det på regime af den möjligast knappa läsning, kunna möjeligen hafva de bästa afsigter,
