Men vinner samhället verkligen något dervid? och skall det enda goda ändamål som kan derigenom rimligen åsyftas, med visshet ernås? Dessa ömtåliga ämnen af religion och politik, för hvilkas helgd ni billigt nitälskar, skulle de väl med mera lagbunden varsamhet alltid afhandlas, derföre att en sådan författare vore förbunden att nämna sig? Det borde i den händelsen vara en vanlig erfarenhet, att skribenter, af detta slag, åtminstone så ofta de kunnat, hållit sina namn undangömda. Man finner likväl icke, att så skett. Det ligger som det synes, en viss sinneskraft i känslan för det man tror rätt och sanning, (vore denna känsla också någon gång förvillad) som i stora, vigtiga, vågsamma ämnen, föga tillåter att modlöst gömma sig. Det är vid sådana tillfällen ett större förnuft, icke en större dristighet, som åtskiljer den berömliga nitälskaren ifrån den skadliga. Luther skref ej som anonym. Sjelfva Spinoza, så misshandlad för sina religionsmeningar, skref ej som anonym. Rousseau, Raynal, Mably, Birkner, Collet (jag väljer de första namn som falla ur pennan, och deribland ändå ingen Engelsman) hafva ingendera ställt sig bakom anonymens skärm.
Jag vet väl att det gifves bland författare, likasom bland andra klasser af menniskor, sådana,
