på hvilkas fega räddhåga man kan stundom räkna med lika visshet, som vid andra tillfällen på deras öfvermod. Alla hafva ej, hvarken denna redliga sanningskärlek, som fastän förvillad, hämtar sitt mod ifrån uppsåtets renhet, eller detta mäktiga snille, som förutser sitt välde på den allmänna öfvertygelsen, och derföre utan tvekan afhöljer sig. Illskan, kitsligheten, medelmåttan så ofta förenade, frukta vanligtvis dagen, säger ni, och man behöfver blott rycka masqven från deras ansigten, för att hålla dem mållösa, genom medvetande af deras egen låghet eller otillräcklighet.
Men skulle delta verkligen så förhålla sig? Gifves det ej en rädd låghet, och en oförskräckt? en blyg medelmåtta, och en förunderligt hjeltemodig? Har man ej sett skribenter med ganska små egenskaper, och en alldeles sublim skamlöshet, så snart de satt sig i hufvudet att spela någon roll, helst politisk, finna just i sjelfva oblygheten att nämna sig, ett medel till framgång? Har man ej sett dem, med detta enda konstgrepp fånga en allmänhet, färdig att beundra deras patriotiska mod, och deras dummaste stoj prisas, just af denna orsak, som en ädel dristighet? Sammanlägg allt det vågsamma som hos oss ifrån långa tider anonymt utkommit. Det skall ej gå opp,
