ej, eller behöfva sällan personer och namn. Ju mera de kunna afsöndras derifrån, ju bättre. Förnuft och dårskap, dygd och last, förtjenst och oduglighet, sanning och förvillelse, se der parterna; anonymen är aktor, och det publika vettet domare.
Anonymen var alltid det allmänna förnuftets friaste och sannaste röst. Missbruken, fördomarne, egennyttan, pedanteriet, hafva funnit sig på alla sidor, att jag så må tala, kringspärrade af denna förfärliga röst, ofta utan att de kunnat gissa hvarifrån den uppstigit. Men denna röst är visserligen ej längre hvarken fri eller allmän, då den tvingas att blifva en enskilt persons, som i fall den ej rent af nödgas tiga, åtminstone, för hundrade orsaker, måste tala med fruktan och villrådighet. Och denna inskränkning angår, då ni rätt öfverväger följderna, ingenting ringare, än förnuftets välde, sedernas helgd, och hela upp lysningens varaktighet.
Man påstår att sanningen ej är skadlig. Hon har åtminstone ofta varit det för den dristige, som sagt henne utan förbehåll; och Fontenelle talade, äfven i detta hänseende, som en vis man, då han utlät sig: att om han hade alla sanningar i sin hand, skulle han väl akta sig för att
