ficka? Ni träffar på ett allmänt ställe, der man samlas utan att känna hvarandra, en obekant som yttrar sig med förnuft och insigt öfver det ena och andra ämnet: Hans tal är nyttigt, behagligt, undervisande; men man vet ej hvem han är, och han finner ej för godt att nämna sig: slutar ni deraf att han, är en illa sinnad, som har ovärdiga afsigter, och som fruktar att upptäckas? Man har sett hos oss likasom i alla länder, skrifter utmärkta af grof skrifart, orimliga satser, oblyga angripelser. Ni studsar vid att likväl finna författarens namn riktigt utsatt på titelbladet. Han sjelf deremot skryter af denna dubbla skamlöshet; slutar ni deraf att han är en hederlig man, ett mönster af auktorlig rättskaffenhet?
En menniska i den allmänna lefnaden, som med omsorg undansmyger andras uppmärksamhet, som fruktar och gömmer sig, kan väcka skäliga misstankar om sin redlighet. Orsaken dertill faller med lätthet en hvar i ögonen. Men se der, visserligen, en af de falska likheter, hvarpå vissa resonörers urskillning vanligen förvillar sig. Att ej på sin skrift nämna sig, när ämnet och tillfället på intet sätt fordra det; att ej framställa sin person för allmänheten, tillika med hvart och ett försök i historiska, philosophiska, moraliska, poetiska ämnen; att ej visa sig i person, der per-
