till en rar dygd hos dem sjelfva; och dess utelemnande, hos andra, till ett bevis af elakt medvetande, till ett försåtligt bakhåll, en feg lömskhet. Ingenting är också hos dem naturligare än detta påstående. Men de som ej hafva deras orsaker, de som oväldigt besinna en sann författares kallelse och svårigheter, de tänka vanligen med större billighet.
Härvid förekommer likväl ett inkast att besvara. Om än allt det hittills anförda vore fullkomligt gällande i anseende till hvars och ens egna arbeten; gäller det också verkligen med lika rättvisa i anseende till de omdömen man fäller öfver andras? Hvilket är i en kritik tillbörligare, frågar man, att en författare som uppdagar andras felaktigheter, nämner sitt eget namn, eller att han förtiger det?
Det torde ej behöfvas mer till svar på denna fråga, än att blott framställa den, i dess rätta och nödvändiga ljus. vilket är då, af en gran- skare tillbörligare, att låta förnuftet och smaken tala, eller personen? Att ställa, offentligen ett arbetes värde och felaktigheter, under en enskilt mans domstol, eller under den allmänna sunda urskillningens? Att göra striden, så långt möjligt är, endast till en kamp för sanningen, vettet,
