författare, eller något band på det allmänna omdömet öfver hans arbete.
Det är dessutom ej heller angenämt, att, fastän olyckligtvis auktor, aldrig kunna bortlägga karakteren deraf, utan nödgas bära den med sig öfverallt, i den dagliga sammanlefnaden. Ni må äga hvilken rättsinnighet, hvilka insigter, hvilken talang ni behagar: om er skrift gjort minsta uppseende, skall ni alltid hafva, motsagt någons mening, stött någons fördomar, misshagat någons tycke, sårat någons egenkärlek. Hvart ni kommer, finner ni er derigenom i ett slags personligt beroende af kändas och okändas välbehag eller missnöje med hvad ni skrifvit. Ty likasom man, vid läsningen af en skrift, ofta ser blott personen i författaren och dömmer arbetet derefter; så ser man deremot, i dagliga sammanlefnaden, merendels alltid blott författaren i personen som man har framför sig, och finner i denna sistnämda, nästan aldrig annat än ett ansigte åt hvad man läst och gillat, eller läst och misslikat.
Men låt också vara, hvad som händer några lyckliga snillen, hvad ni, min Herre, kan äga rätt att hoppas, men hvad vi andra medelmåttans barn aldrig böra vänta; låt vara, säger jag, att ni ägde verkligen de flesta läsares bevågna omdöme, och
