Se der, min Herre, allt hvad jag vet att säga i detta ämne. Om ni det oaktadt ännu finner anonymens frihet utan vigt för samhället, ogagnelig för litteraturen, omoralisk hos dem som betjena sig deraf; om ni finner, tvertom, förlusten deraf nyttig och tillbörlig, då är det åtminstone ej jag, och knappt någon annan, som skall lyckas att föra er från denna öfvertygelse. Men det återstår alltid för er, att framlägga edra grunder dertill, och att visa felaktigheten eller obetydligheten af dem som blifvit här anförda.
Tillât mig att tillägga en enda betraktelse, som skall sluta detta sista bref om anonymen. Jag kan ej skilja mig från den tanken, att det gifves hufvuden, hvilka naturen då och då kastar likasom eldsämnen i den stora stela sinnesmassan af åldrar och folkslag. Man säge hvad man vill om det allmänna sunda menniskoförståndets oberoende af snille, smak, konstyrken och vitterhet: det har varit i alla tider genom dessa, som det blifvit tändt till lif och rörlighet. Man har sett utgå ur några af dessa hufvuden, och likasom magiska skapelser utbreda sig öfver nationerna, hela tidehvarfs ljus och förädling. Få skribenter hafva detta stora värde, men alla, som blott äga ett värde, bidraga till samma stora ändamål. De må skrifva verser ellar prosa, phi-
