OM
ÄLDRE OCH NYARE VIDSKEPELSE.
Det gifves vissa förnufts-förvillelser, hvarifrån
man finner sig befriad, innan man ännu knappt
gifvit sig tid att tänka derpå; och hvaraf det icke
tyckes behöfvas annan vederläggning, än att
endast födas femtio eller hundrade år senare. De
som ibland oss vilja äga anseende af minsta
upplysning, le med en mild och ädel medömkan åt
berättelserna om fordna tiders vidskepelse. Det
är så enkelt, säga de, att vid första tanken
derpå, begripa orimligheten deraf. Utan allt behof
af vidare undersökning, befinna de sig således, på
en gång, oändligt upplystare varelser än hela det
äldre Europa. Och det bör synas dem, som om
naturen, först vid deras inträde i verlden, fallit
på det infallet att skapa förnuftiga menniskor.
Också händer det dessa tänkare efter modet, när de ej upplifvas af bordsjollret, eller tryggas af omgifvande sällskap, att deras hjeltestyrka ej sällan i hemlighet öfverger dem; att de likasom
