deras mormors mor, stundom skygga tillbaka, rätt klenmodigt, för ett hvitt skynke uthängdt i mörkret; skrämas rätt illa af ett litet buller eller ett ovant ljud nattetid; skynda sig med ganska lätta fötter förbi aflägsna ställen, benhus och grafplatser; och att, vid vissa kritiska tillfällen, då deras philosophi som bäst kunde tjena dem, de ej veta hvart hon tagit vägen i hastighet.
Visserligen är ingenting löjligare än en menniska, jagad oupphörligt framför sina egna inbillningsspõken, och hvars förnuft likasom går, med solen, opp eller ner om horisonten. Men det är ej nog att det blifvit ibland folk af uppfostran ett slags anständighetslag, att synas förakta dessa orimligheter. Det fordrades att detta större förnuft vore eftersinnandets, icke härmningens, icke fåfängans. Det behöfves till verklig upplysning i detta som i andra ämnen, utan tvifvel ett annat slags förnuft in det som länas af den allmänna tonen, som man får utan att tänka derpå, och som, likt dunstkretsens inflytelser, kan sägas komma snarare genom porerna än genom eftertanken.
