visa de aflednas andar, och hvaråt fester och offer voro egnade. När åter dermed förstods sjelfva de efter döden öfverblefna skuggorna, var det likaså litet i den hos oss införda grofva spökmeningen. Men såsom en hos dessa folkslag likasom hos oss antagen möjlighet, finner man, i en annan ädlare mening, tanken om andesyner ofta använd i deras poetiska dikter. Ankises skugga visar sig för Eneas hos Virgilius; Pompeji för Kornelia hos Lukanus, och hos Ovidius, likasom hos Virgilius, hotar Dido sin trolösa älskare, att med sin blodiga hamn ännu efter döden förfölja honom.
Denna inbillning har då på alla tider varit den menskliga okunnighetens. Men troligen skall man hos de begge sistnämda vettiga folkslagen icke finna, (åtminstone icke innan de Kristna sekternas uppkomst,) ett enda pålitligt spår till detta ohyggliga graf- och likskrock; dessa helfvetiska gastsyner och gastbragder, hvarmed en barbarisk och förpöblad inbillning, i påföljande sekler, vanställt och förnedrat det allmänna begreppet om andesyners möjlighet, eller rättare sagdt, om deras icke-omöjlighet.
Det är sant, att den äldsta österländska theologien, genom läran om tvenne principer, genom
