skillnaden af onda och goda andar, likasom genom den antagna möjligheten att framkalla de aflidnas, kunde sägas redan långt före Kristendomen, och dess missförstådda läror, hafva ympat vidskepelsen i menniskosinnet. Men dessa uråldriga satser voro hos de äldsta folkslagen blott ett slags naturphilosophi, alldeles icke ämnen för den andeliga räddhåga, den själaförskräckelse, som utgör karakteren af sednare tiders vidskepelse. Man har inga bevis, att inbillningen hos dessa fordna folkslag, på samma rysliga sätt, som i de påföljande seklerna, oupphörligt kringsväfvades af syner och spökelser.
Detta samma gäller äfven om vår egen äldsta Nordiska vidskepelse, som hade med all sin råhet långt ifrån denna mörka rysliga graf- och liknatur. Sedan Kristendomen förändrade detta sig, hvaraf hos sjelfva Sturleson några prof förekomma.
Det rätta ursprunget måste således böra sökas i Påfve- och Munkseklernas vederstyggliga religionspolitik, hvars grundsats tyckes hafva varit att genom själaförskräckelsen råda öfver nationerna. Ju mera menniskorna nedsöfdes i mörker och tanklöshet; ju starkare de derunder arbetades af de hiskligaste drömbilder; ju mera man,
