till de snöpligaste prof af underdånighet. De följande århundraden gjorde ej annat än hopade samma ömkansvärda förvillelser. Nästan all snilleodling hade upphört, allt förnuftsljus utslocknat, och ett allmänt mörker höljde Europa, ända till reformationen, som visserligen ej heller fullkomligt skingrade det. Det är friheten, ännu mera än lärorna deraf, som vi hafva att tacka för ett ändteligen uppvaknadt förnuft, och ett bättre insedt menniskovärde.
Nekom då ej, att religionen, på det sätt hon fordom föreställdes, med sin skamliga drägg af påfviska munkdikter, ju framför allt annat bidragit att inrota vidskepelsen i det tanklösa menniskosinnet. Alla helgons legender voro grundade på nästan intet annat, än denna oafbrutna gemenskap med afgrundens herrskap och inbyggare. Väggarne i alla kloster, alla kyrkor, voro fullkladdade med idel större och smärre djeflar, den ena af rysligare figur än den andra, som föreställdes qväljande på alla upptänkliga sätt de arma menniskorna. Horn och klor, ormar och drakar, rök och lågor, eldröda kniptånger, blykokande grytor, glödande jernkammar, allt hvad den grofva sinnliga inbillningen har förfärligast, framställdes här för att till högsta grad uppdrifva den andeliga förskräckelsen. Ögat såg, örat hörde intet annat.
