Inbillningen uppfylldes af dessa skräckbilder, längst från barnåren, och man trodde sig ej kända säkrare, säger Hollberg, i sin vanliga skrifart, fogden med sin kronkäpp och sina sölfknappar, eller kapellanen med sitt pipskägg och sin svarta lädervest, än själarnas fiende med sin hästfot och sina horn på knäna. På detta sätt uppfylldes allt med spökelser, syner, gastkramningar och trollhändelser. Skallarne rullade af sig sjelfva på kyrkogårdarna; liken dansade i likstugorna; man såg ljus i kyrkfönstren, och hörde röster ur benhusen. Barnen lyssnade till dessa berättelser af deras ammor, mödrar, fastrar, m. m.: och håren reste sig på deras späda tanklösa hufvuden. Vid dopen hörde de (och höra ännu) huru djefvulen personligen bor i de små nyfödda varelserna. I katekesen läste de (och läsa ännu) om verkligheten af skogsrå, sjörå, löfjerskor, tomtegubbar och mera sådant. Andeliga böcker pryddes med kopparstick af de onda andars synbara gestalt. Muntliga och tryckta berättelser kringfördes om djefvulens besittningar, grasseringar, utdrifningar. Presternas närvarelse och bönandakten vid dessa händelser, bestyrkte den allmänna tanken derom. Undrom då ej, om vidskepelsen öfversvämmade tidehvarfven. Undrom ännu mindre, om det nästan nyfödda förnuftet ännu ej hunnit alldeles utrota den.
