ta, utspridda bland menigheten, och ännu lästa med oförminskad andakt af ganska många: länge har förnuftets röst ej kunnat utan fara upphöjas deremot. Sedan det numera kan ske, låtom oss höra hvad den har att yttra härom.
Philosophi om Spökrädslan.
Man kan ej säga, (jag har redan anmärkt det) att andesyner äro absolut omöjliga. Vår kunskap är för liten dertill. Men man kan med trygghet påstå, att sådana som de vanligen berättas, sådana som de vanligen fruktas, sådana, med ett ord, som de urarta till grofva och dumma spöksagor, äro de tilläfventyrs den föraktligaste af menniskotankens galenskaper.
Det är för att inom sig sjelf ej hafva nog tydligen utredt denna skillnad, som äfven förnuftigt folk stundom ej vetat hvad de skolat tro i detta ämne, och derföre lemnat frågan oafgjord. De hafva känt, att omöjligheten af allt underbart i detta slag, ej låter med geometrisk visshet bevisa sig. Deraf hafva de slutat, att man måste lemna käringskrocket i sitt värde. Men det är
