se der, hvad den menskliga okunnigheten funnits ganska allmänt benägen, att som en möjlighet föreställa sig. Om philosophien är uppriktig, skall hon också tillstå, att hon har inga bevis deremot. Det är blott ej bevist att sådant händt; blott ej troligt att det lärer någonsin tilldraga sig: se der allt hvad hon kan invända deremot.
Philosophens fråga blir således här: när äfven möjligheten af andesyner förutsättes, hvari består då vidskepelsen?
Jag svarar med få ord: i tvenne saker: 1:o inbillningens bevisligt orimliga sjelfskapelser. 2:o En oförnuftig räddhåga för andesyner, äfven för dem, hvilkas möjlighet vore antaglig.
Såsom orimlig sjelfskapelse, af inbillningen, måste anses allt hvad spöksaga nämnas må, så snart hon kan komma under detta löjliga namn; hvar och en historia om djefvulens eller de aflidnas nyckfulla och ändamålslösa besök och antastelser; hvart och ett skrock, med ett ord, som förenar fasa, onytta, löjlighet, ifrån de första katolska munksagorna, intill det sista dumma gästgifvarespökeri. Orimligheten, galenskapen deraf blir bevislig:
