— 171 —
Tilläggom, att i den mån förnuftet uppodlas och fortskrider hos nationerna, försvinna ur de dagliga händelserna alla dessa hiskliga äfventyr, hvarom man har från de äldre tiderna så otaliga berättelser. Det är då med dem likasom med trolldom och andra undergerningar; de upphöra att vara till, så snart man upphör att tro och frukta, eller att synas tro och frukta dem. De äro då, och hafva alltid varit, bedragna och förskrämda hjernors usla inbillningsfoster.
Detta om vidskepelsens klara lögner. Men hvarföre då något slags fruktan? äfven med förutsättande af möjligheten? Kan man inbilla sig, utan orimlighet, hos sådane varelser, om de kunde gifvas, hvarken afsigt eller physisk förmåga, eller tillåtelse att misshandla de lefvande? I fall de kunde visa sig, hvarföre skulle man se dem med annan känsla, än den djupa förundran, som allt annat alldeles oförväntadt och hittills oupptäckt i naturen, har rätt att uppväcka? hvarföre skulle man, t. ex. förskräckas för samma person, med hvilken man tilläfventyrs flera år vänligt umgåtts och talat, blott derföre att den numera icke vistas på samma ställe som vi, blott derföre att den antingen har ingen kropp, eller en icke lika grof och sinnlig kropp som den förut burit?
