— 173 —
igenom för hvarje sann tänkare. Man har aldrig dömt rätt om Gud och naturen, utan efter den. Allt i vår uppfostran, våra seder, våra bruk, våra författningar, våra tänkesätt, vår tro, vår philosophi, som har till dessa ämnen något förhållande, och som är oesthetiskt, allt sådant är falskt, orimligt, halfmenskligt, barbariskt, — allt utan undantag.
Tillfälliga Reflexioner.
Det giſves tilläfventyrs få ämnen, hvaraf man kan se tydligare än i detta, med huru liten fara för det allmänna samhällslugnet, förnuftets ljus utbreder sig, när det blott får ske i den verkligt naturliga ordningen, stilla och småningom. Man kan i våra dagar efter behag och förståndsgrader, tro på spöksyners orimlighet eller ej; ingen förnuftig menniska finner nu mera, i den sednare meningen, den minsta oförenlighet med religionens nödvändiga sanningar, och ingen pedant vågar ens finna det, så snart blott vissa fordna exempel lemnas ovidrörda. Detta renare förnuft har kostat oss ingen minsta orolighet. Men det var långt ifrån att anses med samma ögon för tvåhundrade år sedan. Att neka spökens möjlighet,
