— 174 —
skulle då, åtminstone i vissa länder, hafva hållits för ett groft försök att kullkasta hela gudaläran. Ty se här huru man slutade. Uppenbarelsen är antingen öfverallt sann, eller har hon mera ingen tillförlåtlighet. Bibeln nämner spökelser på några ställen: lärjungarne t. ex., togo Kristus för ett spökelse, när Han kom till dem gåendes på vattnet. Att bestrida spöksyners möjlighet, var då att med ett enda slag omstörta Skriftens hela sannfärdighet: likasom ett historiskt factum, nämdt i förbigående, vore detsamma som en dogmatisk sats; och likasom Skriften aldrig på andra ställen lämpade sig i sina uttryck efter den gångbara folkmeningen.
Var det ej efter just samma goda slutkonst, som man kastade den gamla olyckliga Galilé i inquisitionens mörka fängelsehål? Astronomen hade, som hundrade gånger blifvit berättadt, uträknat sanningen af den gamla grekiska upptäckten, att solen står stilla i sin medelpunkt, och att det är jorden som går omkring henne. Men Skriften tyckes säga tvertom. Sådant var då, mente man, att på det vådligaste sätt bestrida hennes trovärdighet. Efter seklers förlopp har det likväl befunnit sig, att jorden immerfort går omkring solen, utan att Skriften derigenom upphört att vara den yppersta af alla lycksalighetsläror.
