— 177 —
hvar och en, som hade den förmätenheten att upptäcka dem.
Efter jag också har en tro i detta ämne, skall jag våga att här bikta mig. Jag tror att hvar och en falskhet, hvar och en orimlighet, som blandas med vigtiga sanningar, är ett obehörigt ämne, som måste skiljas derifrån, hvarförutan det går så, att en liten surdeg skämmer hela degen. Jag tror, att det gifs falskheter, orimligheter som aldrig kunna förenas i samma sinne, hvarken med sant förnuft, eller sann moral, eller med sann religion, hvarföre man nödvändigt måste öfvergifva endera: sanningen eller galenskapen. Jag tror, att dessa obehöriga ämnen, fastän länge hvilande, blifvit någon gång, till slut, mer eller mindre svåra feberämnen, hvarföre man gör väl att efter handen afsöndra dem. Jag tror ändteligen, att de kunna afsöndras utan fara. Ännu aldrig behöfde sanningen skydd och stöd af dikten och orimligheten. Ännu aldrig berodde dess bestånd af en sådan förening. Ännu aldrig var det hvarken en omöjlighet, eller ens en svår sak att, med bibehållande af all vördnad, all helgd för den enas eviga grundbyggnad, undansparka spjelverket, som den andra upprest deromkring, och som blott skymmer skönheten deraf.