och yttersta följd är blott uppoffring och försakelse? Hvartill ett utsäde, röfvadt från min närvarande sällhets-hunger, och med hela lefnadens möda nedlagdt i jorden, som likväl aldrig skall bära någon frukt åt mig, och på ingen tid ersätta mig hvad jag här försakat? All fullkomlighet som naturen gjort för menniskan verkligt ovilkorlig, måste då vara lika ovilkorligt sammanbunden med hennes yttersta natur-ändamål, Sällheten; nu eller framdeles. Och man säge hvad man vill: det är systemet af den menskliga lycksaligheten, förbundit med moraliteten, som ger förnufts-rätthet åt utöfningen deraf.
Om då tanken på en Gud och ett tillkommande, är af denna angelägenhet för menniskan, vore det väl en otjenst gjord åt dessa mensklighetens vigtiga läror, att undanrycka dem de falska stöd af spekulationen, med hvilka de tid efter annan löpa fara att omstjelpas, och att i stället anförtro deras försvar åt blotta känslan af deras förträfflighet?
Man skall finna detta uttryck tomt och obestämdt, och likväl är det ingenting annat, än just denna djupa känsla af deras sublima förträfflighet, som, oaktadt alla svårigheter, alla motsägelser, alla omstörtade bevisningar, med ett ord, oaktadt
