— 185 —
Jag frågar hvar förnuftig läsare, på en tid, då vi med egna ögon sett och erfarit allt detta, kunna vi då, utan att sjelfva le åt vårt beröm, skryta af upplysningens allmänna framsteg, och vidskepelsens utrotande?
Tempora mutantur, — nos non mutamur in illis.
Den enda förändring jag dervid kunnat upptäcka, är det försök man synes hafva gjort, att om möjligt vore, flytta vidskepelsen från religionen, der hon åtminstone ursäktades af tidernas mörker, in i philosophien, der hon vanhedrar förnuftet, och skulle snart alldeles utsläcka det.
Men känner ni då naturens dolda krafter? frågar bedragaren, frågar svärmaren. Känner ni andarnas verld? Huru kan ni då veta, hvilka sällsamma ting, genom sådana upptäckter och ett sådant biträde, kunna uträttas? Se här mitt svar: det är åtminstone likaså grundligt som sjelfva invändningen.
Förleden afton, då jag satt ensam i månskenet på mitt lilla arbetsrum, och gjorde, med tyska avisan i handen, mina betraktelser öfver den så mycket omtalta landstigningen på England, kom en liten man ifrån månen in till mig genom dragluckan på fönstret. Han hade två hufvuden, fyra