— �77 — ^ (orckommas genom det lindrigaste strafi^ ett större dock ofta yrkas af hämdrätten, och bor ^vas dera t? Svar: Hvem som känt hämdons rörelser, (ooli det bafva alla nägon gång gjort) vet af erfaren- ]iet att de uppkomma ensamt af ofvertygelsen om den skådandes illvilja. Också befinner sig den •lonSttade personen merendels i det slags imme- diata forhållande till den skadande, som sätter lionom i stånd att med temmelig rätthet dömma Cm nppsåtet. Och om änskönt någon passionens ofverdrifl dervid sällan felar att Sga rum, låtef
�j heller naturplanens klokhet deri misskänna sig;
ty Sfven harmen och dess ofverdrift kunna be- hofvas till värn för den enskilta menniskan, så länge hon ännu ej äger forsvar af andra än sig sjelfs 3e giCva henne i denna belägenhet en afskräckan- de kraft, öfver den vanliga, som ej synes utan vishet ingå i naturens beräkning. Men i ett or- dentUgt, af lagen skyddadt samhälle, förhåller sig liSrmed på ett mycket olika sätt Lagstiftarn är fder ställd långt öfver, odi i tiden långt framför allt enskilt förhållande, emellan förolämpad och förolämpande. Han kan ej förutse annat än en Siss gérning och en viss följd deraf; och kan på intet sätt dömma om uppsåtets större eller min-
- ^ arghet ^ som ännu ej är till då lagen göres<
