ursprung och ändamål, för att sätta i stället, den sjelfstridiga, otänkliga tanken, om det tillfälligas nödvändighet, det danades sjelf-ursprunglighet, och om en förnuftslös Gud, en Gud, stoft-massa, som, sig sjelf ovetande, från evighet styckat och rullar sig i en tallös mängd af Solklot och Jordbollar?
På denna grund är det likaså sant, som märkvärdigt, att vi ej kunna, när vi verkligen tänka öfver naturen, det vill säga, när vi göra oss någon fattelig föreställning derom, tänka oss henne annorlunda än som en förnufts-inrättning; oaktadt de inkast som deremot kunna dragas från våra föreställningars möjliga inskränkning, och den ovisshet som deraf uppkommer. Vi måste, med ett ord sagdt, tänka så, eller tänka alldeles intet. Vore ej detta begrepp det enda verkligen tänkbara, i den bemärkelsen nemligen, att det är det enda som besvarar förnuftets tvenne ovillkorliga grundfrågor; det enda som ej är en blott negation, ej lemnar begreppet alldeles tomt på innehåll, och har derigenom för oss en positif föreställbarhet, så skulle det aldrig hafva blifvit gemensamt med alla tider och folkslag. Redan denna inrättning af vår tanke-natur båtar alltså i den mån den ger en ökad styrka åt öfvertygelsen. Men denna allmännelighet, denna förnuftsenlighet, denna egenskap att vara det enda föreställbara begrepp om naturen, är ännu,
