stora saker, gemenligen äro de fattigaste på redbara tankar, de mest osammanhängande i skrifart och meningar. Allt är hos sådana skribenter uppspändt och magert. Det är samma skillnad emellan dem och verkligt stora författare, som emellan en kropp, ansenlig af sitt hull, och en kropp ansenlig af vattensoten. Tappa vattnet af den ena och tag emphasen från den andra, så bringar ni dem snart begge till ganska medelmåttig natur.
Man kan bist röja sanningen af hvad här säges, om man någonsin företager sig en allvarlig jemförelse mellan sådana författares arbeten, och deras, hvilka genom seklers beundran blifvit stadfästade i deras rang af stora snillen. De förra må ropa så mycket de vilja, att det är snillet som talar i deras väderfulla, saktomma, ofatteliga skaldestycken. Så talade ej snillet, hvarken hos Homer eller Pope, eller Milton, eller ens Shakespeare. Och för att här stadna vid den första, såsom det säkraste mönstret, framvise man blott en sida deraf, som icke utan svårighet begripes, äfven af den enfaldigaste; som ej öfverallt upplyfter tanken eller inbillningen, utan att författarn sökar medlen dertill långt utom gränsen af vanligt språkbruk eller vanlig tankekrets. Det förträffliga vi hos honom beundra, består visserligen, hvarken i vissa
